Biff á la Lindström är ju en stående rätt vid söndagslunchen i samband med varje föreningsårsmöte, men hur började historien om biffen?

Så här berättar skribenten K-E Orling om vad som hände den 4 maj 1862:

Det är supédags Monika-dagen anno 1862. Dagen har varit varm och skön. Träden står i sin skira grönska, och det har varit liv och rörelse i Kalmar, staden som håller på att bli centrum för Smålands industri, samfärdsel och kultur. Det sjuder av verksamhetslusta. Hamnen håller på att byggas ut för att kunna ta emot den ständigt ökande sjötrafiken. Skutornas antal är många och fullriggare saknas inte heller. I fråga om landtrafiken pågår ivriga diskussioner om möjligheten att få järnvägsförbindelse mellan Kalmar och andra stora städer inne i landet.

Som sagt, det är supédags och min vän tecknaren och jag har intagit vår middag i Hotell Witts matsal. Vi har njutit av det magnifika smörgåsbordet med alla sina delikatesser, à la dauber, syltor, rökta och kokta korvar, mjäll kalvstek, rosa rostbiff, och inte minst på källarmästare Heinrich Witt välvilliga inrådan, de rökta kalmarflundrorna. Mätta och belåtna sitter vi och småpratar över det nykokta, starka, varma kaffet och smuttar ur immande pottor på Karlshamns flaggpunsch vars flaska vilar i en silverne hink med krossad kalmarsundsis.

Men vad är det för strängt sällskap som seglar in i matsalen där. Är det inte den stilige löjtnanten Henrik Lindström som anför gruppen. Jo visst är det det, den nu 31-årige löjtnanten som är född och uppvuxen i Petersburg, gjort sig välkänd och respekterad bl a på grund av sina utomordentliga språkkunskaper – det sägs att han flytande behärskar sju språk. Nyligen kommen till Kalmar efter en sejour på Gotland tar borgerskapet väl vara på löjtnantens stora kunskaper och eminenta sällskapstalanger. Han blir den borne anföraren. Så även i dag då han ockuperar det stora bordet intill vårt lilla.

Så mina herrar, säger den spänstige löjtnanten, i dag ska vi be källarmästaren låta laga till en helt ny rätt, vars sammansättning jag till viss grad fått inspiration till under min tid i Ryssland.

Vi – min vän och jag – kan inte undgå att höra sällskapets muntra konversation. Och tur var väl det – annars hade historien om en sedermera välkänd rätts tillkomst aldrig blivit nedtecknad.

Först, källarmästaren, får vi, att läska med under väntetiden, var sin stor sejdel med sval källardricka, säger löjtnanten. Så skall källarmästaren låta sina skickliga kockar skrapa oxkött åt oss sex, helst av den välhängda biffen, till nöds av innanlåret. Men först skall de skära bort allt fettet, så att det skrapade köttet är helt magert. Forma så skrapet till var sin rå biff vid pass ett fjärdedels skålpund tung åt oss. Var och en bjudes så på porslinstallrik sin biff på vilken lagts en rå äggula. Vid sidan serverar källarmästaren i separata skålar vid pass 14 ort (1 ort = ca 4 gr) finhackad fräst gul lök, 7 ort avrunnen och hackad capris och 20 ort likaså i mycket små tärningar skurna, inlagda rödbetor. Servera så, så fortsätter vi sedan.

Herrarna hade inte hunnit långt med sitt källardricka förrän var och en på bländvitt porslin serverades en friskt röd, nyskrapad rå biff, prydd med en gyllene rå äggula.

Nu mina herrar skall var och en av oss, uppmanade den unge löjtnanten, efter sin smak blanda sig en biff som vi sedan skall låta de vällovlige kockarna i nötbrunt smör i gjutjärnspannor över het koleld fullborda till läckerheter.

Dofta salt över äggulan, tag ett eller två vrid ur pepparkvarn. Lägg på tre skedar av rödbetorna, två av löken och en av caprisen och blanda väl med besticken, uppmanar han sina vänner. Maka ihop blandningen till en ”biff”.

Sedan var och en av de sex blivit klar med sin blandning tog ganymeden hand om tallrikarna och bar ut dem till kockarna, som i het panna och med mycket och gott smör stekte ”biffarna” helt efter varje gästs önskan. Snabbt bar vår gode ganymed de av brunt smör glänsande biffarna in till sina gäster. Därtill serverade han rykande het, nykokt, mjölig blekingepotatis.

Ni må tror att löjtnant Lindströms gäster sken av belåtenhet över sina mästerverk.

Detta skall hädanefter bli min melodi, sjöng de i korus. Och så blev det! Vi ska ha sådan där biff som Lindström bjöd oss på, blev deras stående beställning i fortsättningen på Witt. Biff Lindström var född.